Isabellsvensk

Satt igårkväll efter jag kom hem ifrån träningen, flera gånger som jag tänkte skriva ett hatinlägg om mig själv. För jag var så otroligt arg och arg och arggggg. Bara arg. Jag ska egentligen inte klaga på träningen för flera gånger igår fick jag igång henne så som hon verkligen ska gå, och nelly hoppade och så. Men jag vet inte vad det var med mig. För det första kunde jag inte ta kritik, varesej det var bra kritik eller dålig. Jag ville inte lyssna på johan, jag kunde inte ens kolla på honom. Jag ville rida i ett eget litet hörn dem stunderna det inte var min tur, jag ville inte prata med någon. Det bara blev mer och mer, efter varje gång det hade varit min tur, varesej det stunden gick bra eller inte så blev jag bara mer och mer förbannad. Sen släppte helvetet lös efter sista rundan, inget stämde, jag visste inte vad jag skulle göra, visste knappt vad jag gjorde på hästryggen. Och det var sååå jobbigt. Jag försökte så mycket men det blev bara skevt, jag försökte FÖRSÖKA. Fattar ni? Det gick inte och jag ville bara sjunka genom jorden. Det slutade med att jag stog där och grät som ett litet barn, jag visste inte vad som tog åt mig. Ni som känner mig vet hur mycket jag ogillar att gråta men jag kunde inte låta bli, jag var tvungen att få ut mina aggressioner på något vis och jag kunde inte direkt börja flippa där, så jag grät, grät grät grät. Och johan ville prata med mig men det var nog bra att han ångrade sig när han såg hur ledsen jag var (opedagoiska johan), och mamma blev helt chockad. Jag brukar inte gråta, men igår var det helt stört.