Isabellsvensk

Tävlingen igår gick inte alls som jag hade tänkt mig. Första klassen var helt okej, men andra klassen var katastrof. Jag var inte ens arg, bara så jävla besviken. Efter Lätt:an gav jag nelly till mamma och sa att jag aldrig mer ville se henne igen. Varför man har en hobby är sjävklart för att man tycker det är kul och det gör en glad. Det är svårt att hitta något som gör mig så glad som ridning. Men det senaste har jag kännt mer ångest än lycka angående ridningen med Nelly och nu är domedagen här. På torsdag halv 2 ska vi vara hos veterinären för att kolla om hon är frisk. Jag hoppas nästan på att hon inte är det, dels för att om det sitter i huvudet på henne är det ännu värre och dels för att då har vi ett konkret svar. Jobbet jag lägger ner på henne känns inte värt längre och eftersom jag vet att våran tid ihop är snart över ser jag ett slut som man nästan strävar efter. Jag är inte trött på Nelly, jag är bara så trött på att jämt jobba mot något som aldrig fungerar. Det är stört hur mycket jag har lipat denna våren, orkar inte mer nu. Speciellt inte när jag gråter för något som förmodligen aldrig blir bra. Vi får se på torsdag helt enkelt. Vet att vissa av er undrar så ja, såhär ligger det till.