Isabellsvensk

no sir, no i dont wanna be the blame, not anymore.
min berättelse om en bästa vän. min bästa vän. den bästa av dom bästa. litade på henne till 110% och mer. jag har gått igenom svikelser förrut, men aldrig såhär. hon var en av dom bästa jag hade. hon var min. allt som har eller hände fick hon reda på. kunde inte med och låta bli. hon var en så bra lyssnare. hon förstog mig så bra. som ingen annan. allt som hände mig hände henne. allt som hände henne, hände mig. vi var glada ihop, vi grät ihop, vi skrattade. haha det var tider det. från första början kunde vi inte vara ifrån varandra mer än ngr timmar. helt galet. vi var helt galna. gjorde massa sjuka saker ihop. upplevde så mkt. sen när någonting händer som igentligen inte borde hända. då man blir så jävla chockad. då man frågar sig själv " va?!" flera gånger under samma dag. när man kommer hem, kan inte sova för att kudden är för blöt, har ingen lust att äta för att få energi. då har det hänt nånting. då gick ngt fel. när man ber sin syster sitta och lyssna på en när man snyftar och se när ens ansikte blir till en såndär konstig min. när ens syster sen väll sitter och håller om en, ska man då kunna känna sig trygg igen. jag känner mig inte trygg. för mittförtroende är mindre än noll. och varje gång jag inte längre vet vart hon är. oroar jag mig. vilket är hemskt att jag överhuvudtaget kan tänka så om min.. bästavän? alltihopa är en mardröm, och jag vill gärna inte vara med. jag vill känna mig trygg igen.

jag vill inte.